[Swedish Version | English Version]

 

OFFRET    (1986/8)

 

Titel vid premiär i utlandet: Le Sacrifice  (Frankrike), The

Sacrifice  (Storbritannien, USA), Das Opfer (Tyskland)

 

Regi: Andrej Tarkovskij

 

Manuskript: Andrej Tarkovskij

 

Produktionsland: Sverige, Frankrike

Produktionsbolag: Faragó Film AB, Svenska

Filminstitutet, Argos Films S.A. (Frankrike) i samarbete

med Film Four International (Storbritannien), Josephson &

Nykvist Produktion HB, Sveriges Television AB TV2,

Sandrew Film & Teater AB

Producent: Anna-Lena Wibom (Svenska Filminstitutet)

Produktionsledare: Katinka Faragó (Faragó Film AB)

Produktionsassistent: Agneta Jansson

Inspelningsledare: Göran Lindberg

Teknisk ledning: Kaj Larsen

Foto: Sven Nykvist

 

Kameraoperatör: Lars Karlsson, Dan Myhrman

Stillbildsfoto: Arne Carlsson

Ljudtekniker: Owe Svensson, Bo Persson, Lasse Ulander,

Christin Loman, Wille Peterson-Berger

Mixning: Owe Svensson, Bo Persson, Lasse Ulander,

Christin Loman, Wille Peterson-Berger

 

Kompositör: Johann Sebastian Bach, Watasumido-Shuso

Musik i urval: "Erbarme Dich" ur "Matteuspassionen"

(musik  Johann Sebastian Bach, text Christian Friedrich

Henrici),  "Nezasa No Shirabe" (musik Watasumido-

Shuso) samt "Locklåtar från  Dalarna och Härjedalen"

(okända upphovsmän)

Arrangör: W Gönnen

Särskilda solister: Wolfgang Gönnenwein (sång), Julia

Hamari (sång), Hotchiku (flöjt), Elin Lisslass, Karin

Edvards Johansson, Tjugmyr Maria Larsson (sång)

 

Scenograf: Anna Asp

Scenografassistent: Cecilia Iversen

Klippning: Andrej Tarkovskij, Michal Leszczylowski,

Henri Colpi (rådgivare)

Specialeffekter: Lars Höglund (Svenska Stuntgruppen),

Lars Palmqvist (Svenska Stuntgruppen)

Regiassistent: Kerstin Eriksdotter, Michal Leszczylowski

(efterarbeten)

Scripta: Anne von Sydow

Rekvisita: Jan Andersson

Attributör: Kicki Ilander

Kläder: Inger Pehrsson

Klädassistent: Carina Dalunde

Smink: Kjell Gustavsson, Florence Fouquier

 

Passare: Daniel Bergman (kamerapassare), Ocki Hansson

Elektriker: Hans Wallin, Kent Högberg, Kjell Sundquist

Snickare: Percy Nilsson (snickarbas), Jan Eriksson, Martti

Malkamaa, Leif Nilsson, Håkan Nilsson

Målare: Rolf Persson (målarbas), Gunilla Bandolin, Teddy

Holm, Bengt Svedberg

Övriga medarbetare: Harry Klava (konstruktionsritare),

Layla Alexander (tolk), Priscilla John (rollbesättning),

Claire Denis (rollbesättning), FranÁoise Menidrey

(rollbesättning), Puck Jansson   (catering), Göran

Andersson (chaufför), Thure Ljunggren (chaufför), Sophie

Lundberg (värdinna), Jan Lindeström, Peter Schildt,

Caterina _hlander, Stig Björkman, Harald Stjerne

 

Laboratorium: FilmTeknik AB

Ljussättare: Nils Melander

Färgsystem: Eastman Color

Bildformat: Vidfilm

Originallängd minuter: 148

 

Censurnummer: 126.137

Datum: 30.4.1986

Längd meter: 4.072

Längd minuter: 149

Beteckning: Tillåten från 11 år

Antal kopior: 6

 

Distributör 35 mm: Sandrew Film & Teater AB

 

Sverigepremiär: 9.5.1986 Stockholm (Astoria) samt

ytterligare fyra orter

 

Rollista:

Erland Josephson (Alexander)

Susan Fleetwood (Adelaide, hans fru)

Filippa Franzén (Marta, deras dotter)

Tommy Kjellqvist (gossen, deras son)

Valérie Mairesse (Julia, hushållerska)

Gudr·n S GÌsladóttir (Maria, tjänsteflicka)

Allan Edwall (Otto, brevbärare)

Sven Wollter (Victor, läkare)

Per Källman

Tommy Nordahl (ambulansmän)

Tintin Andersson

Helena Brodin

Birgit Carlstén

Jane Friedman

Martin Lindström

Jan-Olof Strandberg (röster)

 

Innehållsreferat:

En man, Alexander, planterar ett japanskt dvärgträd på en

strand. Samtidigt berättar han för sin son om en munk

som planterade ett torrt träd och vattnade det dagligen i

tre år. En dag är trädet översållat med blommor. Ibland

tror jag att om man varje dag vid samma tid genomför en

ritual, säger Alexander, skulle världen förändras.

 Sonen är hela tiden tyst.

 Brevbäraren Otto kommer förbi på sin

cykel. Han talar om  kvällens firande av Alexanders

födelsedag. Han känner sig  hedrad av att vara inbjuden.

Du är hela tiden så dyster,  säger han. Du ska inte vänta

dig något.

 Vem säger att jag väntar mig något? frågar

Alexander. Jag  trodde inte att du var intresserad av den

sortens problem.

 Dvärgen hos Nietzsche, han som fick

Zarathustra att  svimma, han intresserar mig, säger Otto.

 Alexander och sonen är på väg hem, när

en bil stannar  bredvid dem. Ur bilen kliver läkaren Victor

och Alexanders  fru Adelaide. Victor gratulerar på

födelsedagen och  undersöker sedan sonen. Det ska inte

dröja länge innan  pojken kan tala, säger han

uppmuntrande.

 Hemma i det ödsligt belägna huset

bläddrar Alexander i en  konstbok, en present från Victor.

Har du inte en känsla av  att ditt liv är misslyckat? frågar

denne?  Nej, svarar  Alexander. Ja, innan gossen kom till

världen. Inte nu. Jag  är väldigt bunden till honom.

 Adelaide kommer in och talar om

Alexanders avbrutna  skådespelarkarriär. Av någon

anledning började jag  plötsligt skämmas för att vara

uppriktig på scenen, säger  han. Jag tyckte om att du var

skådespelare, säger hon.  Därför gav du upp.

 Otto kommer och gratulerar Alexander

med en stor tavla.

 Otto säger att han på sätt och vis är

samlare, och så  berättar han en historia om en kvinna och

hennes son i  Königsberg under kriget. De lät fotografera

sig  tillsammans. Efter det blev sonen dödad i kriget, och

kvinnan löste aldrig ut fotografierna. Flera år senare,

1960, gick kvinnan till en fotograf för att fotografera sig

själv. När hon fick de färdiga bilderna, såg inte bara sig

själv utan också sin stupade son. Han var 18 år på bilden

som när de fotograferades tillsammans. Hon var i sin

dåvarande ålder.

 Jag har själv sett bilden, säger Otto, med

henne från  1960 och sonen från 1940. Jag har ungefär 300

liknande  händelser. 284 för att vara exakt.

 Från en flimrande TV-apparat kommer en

röst som talar om  katastrof: Det finns ingen plats i Europa

som är säkrare än  den där vi nu befinner oss. På det sättet

har alla tvingats  in i samma situation. Alla distrikt

kommer att stå under  kontroll av militära specialförband.

 Rösten försvinner.

 I hela mitt liv har jag väntat på det här,

säger  Alexander.

 Adelaide får ett hysteriskt utbrott, och

Victor ger henne  en lugnande spruta. Otto konstaterar att

telefonen är död.

 Alexander har dragit sig undan de andra

och ber till Gud:  Låt inte mina barn dö, inte min hustru,

inte min vän  Victor. Jag skänker dig allt jag kan. Min

familj. Jag  avstår från gossen. Bara du gör så att allt blir

som  förut. Så att jag slipper denna djuriska skräck.

 Alexander väcks av Otto. Alexander måste

gå hem till  Maria, familjens tjänsteflicka, säger Otto. Jag

ska  förklara senare. Du måste gå hem till Maria och ligga

hos  henne.

 Det är ju inte klokt, säger Alexander.

 I mörkret cyklar Alexander till Maria. Han

knackar på,  och hon släpper in honom. Han visar tydligt

sin oro och ber  henne plötsligt: ƒlska mig! Rädda mig!

Rädda oss alla!

 Hon tar honom i famn och tröstar honom.

Gråt inte, säger  hon. ƒlska mig.

 Vid frukost nästa morgon saknas

Alexander. Han har  skrivit en lapp, där han ber att inte bli

väckt. Han har  sovit dåligt. Meddelandet slutar: Förlåt

mig redan nu, 19  juni 1985, 10.07.

 "Förlåt mig redan nu", vad menar han med

det? säger  Adelaide.

 Frukosten avrundas med en promenad, och

Alexander blir  ensam i huset. Omsorgsfullt anlägger han

en eld, och snart  är huset övertänt.

 En ambulans anländer. Alexander försöker

fly, men han  infångas och förs bort i ambulansen.

 Hans son bär vatten. Han har två hinkar

som han bär en  och en i korta etapper. Han vattnar det

torra trädet.

 Han ligger vid dess rot. Han säger: I

begynnelsen var  ordet. Varför det, pappa?

 Därefter följer en text:

 Denna film tillägnas min son Andrjusja -

med hopp och  förtröstan.

 Andrei Tarkovskij

 

Pressreaktion:

Andrej Tarkovskijs sista film mottogs med entusiasm -

men  också med högaktning. Alla var medvetna om att

regissören  nu var svårt sjuk och att hans möjligheter att

överleva var  ytterligt begränsade. Många såg detta som en

anledning att även ge perspektiv på regissörens tidigare

filmer.

    Lasse Bergström, Expr: "Tarkovskij är en av den

moderna filmens få poeter och Offret, med sin tro och sin

rotlöshet, är en tung film som man ser med stor gripenhet.

Här landar de ryska visionerna, färgade av en stor

förtvivlan, i Bergmans och Dreyers landskap. Det sker inte

utan konstnärliga komplikationer.

    Men med Sven Nykvist vid kameran, i långa och

fascinerande åkningar i tiden och rummet, och med Erland

Josephson - en Stradivarius bland aktörer - som  mänskliga

instrument har Andrej Tarkovskij i Sverige gjort  en film

som rikt belönar den som orkar öppna sig för de  stränga

budskapen."

    Hans Schiller, SvD: "Andrej Tarkovskij har i tidigare

filmer beskrivit en ursprunglig, jordnära kristendom.

Tydligast i Den  yttersta domen, men även i t ex Stalker,

som rymmer  gammalryska, religiösa och närmast mytiska

föreställningar  om människan och hennes inneboende

möjligheter.

    Offret är en film med trådar och förklaringar tillbaka i

Andrej Tarkovskijs tidigare filmer, det  är en dröm om

Ryssland gjord i exil, en film om materiell  och andlig

utveckling i ett annat socialt och politiskt klimat. Det är en

film som rymmer poesi och skönhet, men som inte har

samma inneboende kraft som en Den yttersta domen,

Solaris eller  Stalker. Det är en film gjord så nära Ryssland

som det  varit tänkbart, men ändå så fjärran."

    Hanserik Hjertén, DN: Denna berättelse, till synes enkel

i sina konturer, är som vanligt hos Tarkovskij full av

symboler, mystik och frågetecken, även om det religiösa

draget är tydligare än någonsin.

    Här finns bilder av heliga män och av Jesusbarnet, och

de bibliska allusionerna är inte långt borta. Man tycker  sig

återfinna dem i skildringen av Alexanders lille son som

opererats i halsen. Det är en stum och namnlös  krabat som

inte säger något förrän han i slutbilden ligger under ett

förtorkat träd likt ett pånyttfött hopp.

    Bibliska ekon hittar man också i skildringen av

tjänsteflickorna Marta och Maria. Med den senare delar

Alexander en mystisk kärleksbädd under något som liknar

ett himlalyft.

    Det är, som ofta hos Tarkovskij, märkligt,

fantasiegggande och inte alldeles lättbegripligt. Man kan

ha invändningar, men man fängslas så länge man möter

poeten  Tarkovskij i stället för predikanten."

    Jurgen Schildt, AB: " I en av sina böcker skriver  Susan

Sontag om den kritiska lusten att 'tämja konstverket

genom att analysera det'. Jag avstår med förtjusning från

den sysselsättningen, eftersom Tarkovskij i det

föreliggande fallet är den siste att inbjuda till den. Han

låter sig svårligen tämjas, men han förenar sina ekon och

sin snåriga komplexitet med en väldig eller snarare

obegränsad suggestionsförmåga. Och om något uppfordrar

han, som en av de yttersta bland de få, till betraktarens

självverksamhet. Hans konst blir vad vi gör den till.

    Detta är i alla tänkbara bemärkelser Andrej  Tarkovskijs

film. Men det vore en nonchalans gränsande till  dumhet

att förtiga att den också är Sven Nykvists och hans

kameras. Hos Nykvist lever ansiktena och de tomma

hedarna sitt explosiva och dräktiga och betydelseladdade

egenliv. Det kvittar numera lika om vi kallar honom

fotokonstens Rubens eller dess Salvador DalÌ. Klart är i

alla fall, för den som har ögon och övriga sinnen i bruk, att

bildresultatet blivit mer eller mindre triumfatoriskt.

    Förvisso är Offret en film som kan ses och tolkas på  tio

eller trettio vis, varav det ena torde vara lika  rimligt eller

tokigt som det andra. Men en sak är säker.

    I en filmindustri, som för närvarande domineras av

passgångarna och  handlingsfanatikerna, eller som

Tarkovskij kallar dem  'idiotisterna' liknar den just

ingenting annat."

    Carl-Eric Nordberg, Vi: "Tarkovskij berättar i

symbolmättade, högtidligt framskridande och rituellt

stiliserade bilder. Han låter Människan spela med på de

fyra elementens väldiga scen: det förtorkade trädet vid

havsstranden ska kanske en gång blomma och vi alla renas

genom eld sedan stormvindarna tystnat. Själva

mysteriespelets kulmen får i mina agnostiska ögon en

alltför melodramatisk prägling av översinnligt

trollerinummer. Men som helhet är det en gripande film

där en helig rysning drar genom världen och människornas

sinnen. Vi bevittnar en besvärjelse och åkallan, en

förtvivlans gudstjänst vid världsundergångens brant.

    Vi kan knäfalla. Vi kan söka vända ryggen till. Men

vem kan förbli oberörd i vätebombens onda tid?"

    Monika Tunbäck-Hanson, GP: [Tarkovskij] spelar längs

hela sitt poetiska register. Tingen, elden, vattnet,

rörelserna, färgerna, människorna och landskapet

samspelar. Ljudet och tystnaden har lika  stor betydelse

som mörkret, de hotfulla ljuden och orden.  (-)

    Alla spelar, Erland Josephson, Allan Edwall, Sven

Wollter, Gudrun S Gisladottir, på samma villkor som

tingen  och allt övrigt, som ger denna särpräglade, på en

gång känslomässiga och  intellektuella upplevelse.

    Det är förmågan att smälta allt samman till avslutande

bilder, som gör Andrej Tarkovskij unik. Det är hans spel

med symboler, hans allegorier, som gör honom

utmanande. Och det är allt detta tillsammans som får en

att kalla honom en filmens store poet."

 

Kommentar:

Före inspelningen av Offret gav Andrej Tarkovskij (1932-

86)  följande introduktion till filmen: "Offret tar ställning

till individens ansvar gentemot världshändelserna i sin

helhet.

    Människorna är utleda på sitt beroende av diffusa

system, samhällets pseudolagar och de abstrakta problem

som synes kontrollera tillvaron.

    Det är därför som de - hellre än att göra något  konkret -

pratar hit och dit om händelserna utan förhoppning om att

kunna påverka dem.

    Vår hjältes svar på frågan om skapande delaktighet i

livet är att agera med förödande orimlighet ända från

berättelsens början.

    Hans handling är en protest mot det eviga

diskuterandet, den ställer individens ansvar gentemot livets

tilldragelser framför det passiva accepterandet.

    Nutidsmänniskans mod kan endast mätas av hennes

ansvar  för de händelser som påverkar hela mänskligheten.

    Genom sin handling betalar vår hjälte för rätten att

känna sig som en del av det moderna samhällets själ."

    Offret fick en Guldbagge som 1986 års bästa film.

Likaledes utsåg Svenska Filmkritikerförbundet Offret till

årets bästa film. ƒven internationellt väckte filmen stor

uppmärksamhet. Vid Cannesfestivalen tilldelades den

juryns  stora specialpris och Sven Nykvist erhöll juryns

pris för bästa  konstnärliga insats. Vidare gick FIPRESCI-

juryns pris och  den ekumeniska juryns pris till Offret.

Aldrig tidigare  hade en och samma film tilldelats så

många utmärkelser vid  Cannesfestivalen. 1988 utsågs

Offret till bästa utländska film av British Academy of  Film

and TV Arts.

    Den i massmedia mest uppmärksammade scenen i

filmen  var husbranden, som misslyckades första gången. I

Svenska   Filminstitutets internationella årsskrift  Swedish

Films 1986 berättade Lars-Olof Löthwall därom i en

dagbok:

"Torsdagen den 4 juli 1985, Gotland.

Det är i dag det ska ske, det minutiöst planerade, det som

alla ser fram mot som filmens centrala scen. Sju man har

arbetat med förberedelserna för bränningen av huset, flera

hundra meter rör har dragits, 1 400 l fotogen väntar i en

tank med kompressor, kabel har lagts ut för många kilo

sprängämnen som ska få huset att rasa samman i exakt rätt

ögonblick, väggar har preparerats så att de inte ska brinna

ned på någon minut. 50 flaskor med gasol är kopplade till

rörsystemet. Tre brandmän och brandvagn finns på plats

för säkerhets skull, läkare likaså, rälsen är lagd, tre

kameror är genomgångna och laddade.

    T. repeterar ännu en gång med skådespelarna i stövlar

och regnkläder. Under natten har man rivit stora delar av

huset- utanför bild - för att branden ska gå perfekt. Den har

fått ett eget tidsschema. Det tog en dryg månad att resa

huset. Allt tycks förberett in i minsta detalj, molnen

stackas över himlen, det ser ut att bli ett perfekt ljus.

Vinden ligger åt sydost, det är ingen risk att den feta röken

från fotogenen ska lägga hinna på kameralinserna.

    Visst är det nervöst. Verkställande producenten, som

eljest smyger sina instruktioner som smekningar, ryar om

någon tar ett steg för mycket. Allt ska vara fritt för den 55

m långa  åkningen, som Sven [Nykvist] ska göra med den

nya, fina  kameran, specialtrimmad av den tyska fabriken

efter ett  sammanbrott i början av inspelningen. Det är en

kamera som  kräver exakthet, ska vara ett under av

precision.

    Scenen är nu efter alla repetitioner komprimerad till

fem minuter och 19 sekunder; en rörlig kamera (Svens), en

fast på uppbyggd ställning, alltså utan panorering, och en

reservkamera med eget , detaljplanerat rörelseschema.

    Ögonblicket: 'Eld!'

    Special-Effectschefen från England trycker på första

knappen på sin instrumentpanel, som ser ut som en

popmusikers keybord. De första lågorna slår ut ur huset. I

visan tals om hus i ljusan låga... Det blir mer än ljusan

låga , rena svetslågan som står rakt upp med svart rök. Det

är en fullkomligt  fascinerande scen, kamerorna surrar

dovt, aktörerna spelar upp.

    Med ens: oro!

    Sven Nykvist ropar upprört efter en annan kamera och

kamerassistenten ryar: 'Reserven, för fan!!!' Den

kameramannen kommer springande med sin kamera,

blixtsnabbt byter man på kameravagnen.

    Det har hänt, som inte skulle få hända... att kameran

sjunker i hastighet. T. som förberett allt i en enda  åkning,

repeterat i flera dagar...

    Det är svårt att berätta vad som sedan hände. Stor oro -

men lika stor behärskning - hos skådespelarna,  som nu får

improvisera efter T:s order, eftersom branden  inte går att

stoppa... Kablarna har brunnit av i hettan -  ambulansen

kör bort efter nogsamt repeterat mönster, ty de  båda i den

vet inte vad som hänt. Det skreks, det gastades, det ryades,

det  släcktes, det tändes - allt i ett förfärande kaos under

några minuter, länga som skärselden men ändå alldeles för

korta.

    Sven bara skakade på huvudet, om och om igen, T.

hostade och hostade, alla var förtvivlade. Det var en

stämning av uppgivenhet, som inte  kan beskrivas,

eftersom den kändes mer än ord förmår berätta. Den spreds

över denna stora grupp av egentligen mycket optimistiska

människor, som arbetat länge, länge, länge med en enda

sak, som ska bli något mycket stort och så blir det ett totalt

misslyckande. Huset har kostat mer än en halv miljon

kronor att bygga, tio minuter att bränna ned - för den som

är road av statistik.

    Om scenen ska vara perfekt - och den är viktig - måste

den göras om...

    Hur???

    Mer finns knappast att berätta om den dagen. Själv  gick

jag, skrivbordsarbetare, med slägga och kofot och bröt upp

räls, lastade och slet. Alla var med och jobbade hårt, alla

som orkade. De som inte orkade jobbade ändå för att få

utlopp för sin förtvivlan. Kvar står skorstensstocken och

några svartbrända bjälkar.

    På kvällen tar vi ändå den traditionella teambilden.  Vi

lyckas faktiskt säga omelett med glam i blicken, eftersom

galghumorn nu tagit över. Tillfälligt.

    [Beslut fattas att bygga upp huset igen, åtminstone till

det yttre med delar från  interiörtagningarna i Stockholm.

De som arbetat med den  första uppbyggnaden kallas in

från skilda håll och på  litet mer än en vecka står huset där

igen.]

Fredagen den 19 juli 1985: Gotland

Det är mörkt på inspelningsplatsen, frukosten serveras till

stearinljus i ljummen, lätt nattbris. T. repeterar, repeterar,

repeterar igen med sina skådespelare och fotografer. Solen

höjer sig sakta bakom huset, borta vid Djaupdy, vinden

smyger över viken och krusar ytan lätt. Vid huset arbetar

brandmannen och filmmedarbetare Lasse [Höglund] med

brandförberedelserna, medan T. skyndar fram och tillbaka,

ändrar på en gardin. Som vanligt gäller det millimetrar.

    När vi tror att det är klart att ta, konstaterar Sven  att det

är ljusinslag i kamerorna. Vi måste vänta en timme.

    Övergår så natten i morgonens väntan. Skådespelarna

pratar med oss om vanligt. T. säger sina slutinstruktioner,

det är spänt under ytan men inte gastkramat.

    Brandmannen, som är ensam ansvarig för branden, är

orolig, vinden tilltar, drar sydost och får den  fatt i elden

kommer det att gå undan. De 20 minuter man nu räknat

med för två tagningar kan bli nedskurna till 12. Väntan

glider över i flams. T. frågar om man vill repetera en gång

till, men man blir överens om att det är onödigt. Sista,

viskande instruktioner vad man ska göra om det inte går

som man tänkt sig.

    'Högst fem minuter kvar', säger så Sven Nykvist.

    Kanske liknar det soldater före anfallet, alla går  utan ett

ljud till sina positioner. Det är mycket tyst. ƒndå: det är

många turer kring det  ögonblick då T. beordrar 'Eld!' och

huset flammar upp i  ett grandiost skådespel, som inte har

ett endaste dugg med  trick eller lurendrejeri att göra. Det

är dramatik. T.  beordrar 'Tagning!' och det blir en

fenomenal scen med alla kamerorna i perfekt form -

bortsett från att man inte har en chans att hinna med

tagning 2. Det märker man ganska snart, men eftersom

inget   går åt helvete tycks alla vara tillfreds. I det

ögonblick  scenen är slut är det meningen att

skådespelarna ska springa tillbaka till sina

ursprungsplatser och börja om. T. ropar att de ska bli i

slutläget, där Susan Fleetwood i förtvivlan sjunkit ihop på

knä i den vattensjuka marken. T. ser ännu en bild, ropar

att Sven Wollter ska lyfta Susan, bära henne mot kameran.

    'Var kvar i era roller, kom mot oss!' ropar han.

    Sven lyfter denna kvinna, som nog väger mer än 65 kilo

i sina tunga, våta kläder, från marken och bär henne mot

kameran, följd av de andra, i tung gång. En sista gång

panorerar Sven mot det brinnande huset, som just i det

ögonblicket faller samman. T. har tumme med Makterna.

    'Tack!' Applåder. Storartat! Flickorna faller i gråt,

producenten stortjuter, det gör alla, också Larissa, T.:s  fru,

som varit med oss de sista dagarna. Alla kramar alla,

verkligen kramar. Man gratulerar brandmannen till hans

fantastiska insats och T. liksom svävar över våtängarna i

lycka. Det är en stämning för vilken det inte finns ord.

Teamfotografering. Med glöden som bakgrund. Det råder

en glädjens tystnad, ett samförstånd, också ett småprat.

    Strax efter sju denna morgon är det dags att återvända

till hotellet. Det har gått fem timmar, där man inte räknat

en enda minut."

 

Källmaterial:

Manuskript: synopsis, flera versioner (även på engelska

och  ryska); scenario, flera versioner (även scriptans ex);

dialoglista, flera versioner (även på engelska).

Program och reklamtryck på svenska, norska, engelska,

franska och spanska.

Affischer: 1 motiv, samt diverse utländska.

Stillbilder: sv/v, färg, dia och bakombilder.

Kopia av censurkort.

Kopia av Musikförteckning från STIM.

PR-material på flera språk. Reportage i svensk och

utländsk  press. Utländska recensioner (bl a Variety,

14.5.1986).

Recensioner 9.5.1986:

AB/Jurgen Schildt

Arbetaren/Gunnar Aronsson (nr 21/1986)

Arbetet/Sven E Olsson (10.5.1986)

Chaplin/Maaret Koskinen (nr 204/1986)

DN/Hanserik Hjertén

Expr/Lasse Bergström

GP/Monika Tunbäck-Hanson

GT/Gunnar Rehlin (10.5.1986)

KvP/Björn Fremer (10.5.1986)

Ny Dag/Eva-Maria Fasth (nr 21/1986)

SDS/Jan Aghed (10.5.1986)

Skånska Dagbladet/Christer Nilsson (31.5.1986)

SvD/Hans Schiller (10.5.1986)

Vi/Carl-Eric Nordberg (nr 21/1986)

 

BHg/LOL
Källa: "Svensk Filmografi"

 

 

 

 

Top